Hej på er,
Idag när jag var ute på lunchpromenad och tog bilden ovan hade jag i tankarna att jag skulle skriva ett inlägg om årets sista sommardag.
När jag kom hem fick jag dock ännu ett tragiskt besked, en av de bästa hästmänniskor jag vet gick bort i cancer imorse. Jag visste inte ens om att hon var sjuk så det kom verkligen som en chock. Hon var för mig så full av liv och bra val, vi delade kärleken till ponnyn på bilden, finaste Bella som 32 år gammal också har lämnat oss i sorg och saknad i år. Att hennes matte nu är borta är svårt att förstå, för mig var hon en person som jag kunde ringa om jag undrade något om hästar
Hon hjälpte oss t ex när vi stod i valet och kvalet om vilken ponny vi skulle köpa för några år sedan. Delvis har jag henne att tacka för att vi har fantastiska, underbara Glenn som jag älskar så mycket. För utan de stöd jag fick då hade jag kanske inte vågat göra ett så stort inköp.
Hon har även inspirerat mig på andra sätt, när vi under tidigare år var i hennes förra stall och tränade var det alltid så fint och fanns det där lilla extra, t ex så plockar jag så ofta jag kan in blommor i en liten vas och ställer på gästtoaletten, kan låta trivialt men gör den mer trevlig och välkommnande, det är något jag sett henne göra och tagit efter.
Det konstiga är att senaste dagarna har jag tänkt på henne och funderat på om jag ska ringa henne för att kolla läget och fråga om just några hästsaker. Kanske var det hennes energier jag kände, för hon var också en stark och företagsam person, som inte klagade.
Mina tankar går förstås nu till hennes familj. De har skrivit så fint om att vi inte ska sörja att hon är borta utan glädjas åt att hon har funnits. Så klokt och så helt och fullt i hennes anda. Jag är tacksam att vi fått ha henne i våra liv under några år men jag kan inte hjälpa att jag fäller tårar men jag ler när jag tänker på henne, precis som jag tror att hon hade gjort.
Kram till alla och speciellt till de som verkligen behöver styrka
